Jag har inte skrivit här på jättelänge. Jag har öppnat en ny blogg, för jag känner att på den här får jag inte utrymme för allt som är jag. Här är jag bulimiska skatungen som skriver om hur dåligt jag mår, men jag är ju så mycket mer. Jag är trött på att se mig själv som ett offer. Trött på att vara sjuk. Men det går inte så bra för mig att bli frisk. Fick lite meditationsövningar som jag skulle göra sist jag var på ätstörningsenheten, men jag har inte fått det till att bli. När jag får mina "attacker" eller "sug" så är det inte så lätt att sätta mig ner och blunda och andas djupa andetag. Jag vet att det det kanske är det som behövs för att jag ska bli bättre, men det är svårt. På något sätt känns det bara som ytterligare en grej att ha dåligt samvete för. Att jag inte gjort min läxa heller...

Enligt Wikipedia

Mjälthugg Wikipedia Hoppa till: navigering, sök

Mjälthugg (även kallat håll) är en typ av värk i kroppens ena eller båda sidor i magtrakten under revbenen.

Det uppstår efter en längre tids hård fysisk ansträngning men orsaken till att det uppstår är okänd.

En teori för mjälthugg är att de inre organen (såsom levern) trycks ner mot mellangärdet, vilket gör ont. En annan orsak som skulle kunna vara orsaken till mjälthugg är att det blir syrebrist i inandningsmuskulaturen så att det bildas mjölksyra.

Det är vanligast hos otränade personer.

Jag som tyckte det gick så bra att springa... Får väl se om det blir bättre framöver! Men det var mycket jobbigare att springa ute än på löpbandet. Och det var efter en tung backa där jag låg på puls runt 170 (nästan 90% av maxpuls) som det kom... Blir nog bättre framöver alltså!

Vi måste verkligen skaffa en dubbelsäng! Och jag måste verkligen vända tillbaka dygnet efter att ha jobbat natt hela veckan.

Igår var en bra dag. Jag sov ut (vilket jag kanske inte borde ha gjort) efter nattskiftet och sedan myste jag och min älskling ett tag innan hans fotbollsträning. Jag skjutsade honom till träningen, åkte och handlade och sedan for jag ut och sprang! Det gick bra. Flåset var med och benen kändes starka. Enda problemet var att jag fick fruktansvärt håll! Barför får man det? Måste google sen...

Hämtade älsklingen från träningen och sedan grillade vi och drack vin. Hur underbart romantiskt som helst. Jag är inte direkt den romantiska typen. Orkar inte med för mycket puttenutt och sånt, men kvällen var urmysigt. Vi har knappt setts på hela veckan eftersom jag jobbat natt och han jobbat eftermiddag. Han jobbar förmiddag hela helgen... tungt!! Och nästa vecka är det min tur... och då är han ledig... Nåväl, det var bara han och jag, vår goda mat och kallt vitt vin. Hur mysigt som helst... Man får ta vara på de stunder man har tillsammans när jobbet ser ut som det gör...

Älsklingen gick och lade sig tidigt. Jag mådde bra! Hade tränat och ätit bra. Ingen ångest, ingenting!  Tittade på ett par avsnitt av Desperate Housewives och åt två riskakor med cantadou. Märkte att det höll på att gå dåligt så jag försökte meditationsövningen jag fick i måndags. Bestämde mig för att man faktiskt inte behöver kräkas upp två riskakor! Borstade tänderna och gick och skulle sova. Men min älskling låg i mitten av vår lilla säng. Jag förökte lägga mig till höger om honom, men då flyttade han sig åt höger. Jag gick runt och skulle lägga mig på hans vänstra sida, men då makade han sig åt vänster... Gosade in mig, men hade alldeles för lite plats. Dessutom var jag inte trött. Är ju inställd på nattarbete. Så jag gick upp och tittade på film istället. Tänkte att jag kanske skulle somna på soffan. Tittade på Offside. Smårolig och tänkvärd och ganska bra. Jag gillar Jonas Carlsson, han är riktigt bra faktiskt!! Åt upp alla riskakorna. Gick över på ostmackor. En skål fil och start. Funderade på om jag skulle kräkas eller inte. Jag ville, var på väg. Men jag lät bli. Mitt 28:e år ska bli ett kräkfritt år. So what, om jag åt en massa. Då får jag väl ta smällen. Få en bättre dag idag! Kroppen klarar nog av att man äter för mycket en dag. Det vet jag att den gör. Andra äter ju för mycket ibland och blir inte omedelbart tre storlekar större. Varför skulle jag vara ett medicinskt undantag? Jag är inte mer speciell än någon annan. Min kropp klarar nog samma som andras.

Så jag kräktes inte!! Är lite ledsen för att jag åt så mycket, men jag överlever. Jorden klarar att bära ett par kg till! Somnade tillslut ungefär 4.30 (strax innan min älskling steg upp för att åka till jobbet) framför Göta Kanal 2. Fy vilken dålig film. Tänker minsann inte titta klart...

Ska nog försöka sola lite nu, men det är fruktansvärt kallt... Solen värmer, men som vanligt blåser det i den här staden! 

Jag måste verkligen köpa nya skor. Har inga fina sandaler. Bara en väldig massa ballerinaskor. Vill köpa flera par...

En annan födelsedagspresent jag fick var en ny epilator. Min gamla trotjänare hade gått sönder, så jag ville verkligen ha en ny. Men jag tror bestämt att jag måste börja fråga mina grannar om det är ok att jag använder den. Ni vet, som man gör när man ska ha fest och vet att man kommer vara ganska högljudd...

Den nya epilatorn är av samma modell som min gamla, den är bara lite nyare. Och brukar inte nyare vara bättre? Och visst, den plockar väldigt bra och har en massa tillbehör. Men de glömde de allra viktigaste tillbehöret, öronpropparna! Och det är inte för att jag skriker av smärta när jag använder den som jag behöver hörselskydd. Nej, mina skrik döljs av ljudet från maskinen själv. Den låter som ett helt tröskverk...

Men jag fixade öronproppar, så nu är mina ben släta och fina!!

Jag fick en ny mobil i födelsedagspresent av min mamma. En Nokia som skulle vara rosa, men som visade sig vara svart när den kom på posten. Skulle få byta den om förpackningen var obruten, men naturligtvis hade mina nyfikna föräldrar öppnat förpackningen. Varenda lite påse... Så jag fick nöja mig med en svart. Får väl pimpa de lite...

Hur som helst känns det helt rätt att inte ladda ner någon häftig ringsignal. Jag tänker ha den gamla hederliga "nokia tune". Och jag tänker ha Nokias klassiska  pip-pip som sms-signal. Vi får väl se hur länge min lilla "motreaktion" håller i sig...

Sagt igår på jobbet:

jag: Jag ska nog inte träna så mycket axlar, jag börjar se biffig ut!

kollegan:  Ja, du ser starkare ut än förra sommaren!

Eeh? Har jag blivit tjock eller? 

Har precis kommit hem från läkaren. Han sa att jag varit medelsvårt deprimerad, men han tyckte inte att jag verkade må så dåligt i dagsläget. Behöver ingen medicin. Tror jag det, vem kan vara deprimerad i sånt här underbart sommarväder. Speciellt om man har på sig en rosa klänning med rosett.

Cyklade till stan, så jag kände mig tvungen att ha leggings under klänningen. Annars kanske man i bästa fall råkar visa trosorna (om man inte har några blir det ju sämsta fall, kanske...) Men nu tar jag av mig långkalsongerna och tar på mig bikinin och lägger mig på balkongen och njuter av eftermiddgassolen!